Att bo om sig själv.

Att hitta hem. Jag känner hur jag landar mer och mer i mitt lilla bo. Alltså inte i den fysiska dimensionen utan snarare inom mig själv. Hur jag landar mjukt och fint, som på en bädd av dunfjädrar som varmt och tryggt håller mig genom den resan jag är på. Här behövs inga tankar, här finns inga krav och inte några behov av kontroll. Här vilar jag i stillhet med min lilla flicka och vi är så kärleksfullt nära varandra. Vi är de bästa av vänner och vi är, kanske för första gången på länge, fria och trygga. Vilken underbar plats!

Jag har ganska länge haft en tydlig visuell bild av detta bo som jag kallat för "dunn-fluff-ludd". Hit har jag återkommit genom meditationer och visualiseringar. Men för ett tag sedan manifesterade jag detta i fysisk form där fjädrarna yrde runt hela bordet tillsammans med min limpistol. Det var en lekfull och meditativt skapande process. Ett helande för både mitt vuxna jag och min lilla flicka.

 

 

Så nu står den hemma i mitt fönster och påminner mig om att vi alla behöver ge oss själva den tid, omtanke och självkärlek som vi behöver och förtjänar. Den påminner om att jag aldrig ska tappa bort min lilla flicka eller missa att lyssna till hennes sanningsord. Det här är platsen för vila och återhämtning. För en klok människa har sagt till mig; att vi endast kan ge av vårt överflöd. Så det bästa vi kan göra för andra är att ta hand om oss själva så vi kan ge av vår fulla potential.

Cim Ek1 Comment